Sigge och Olle

I går kväll satt Sara och jag nere i soffan och slöade framför tv:n när Sigge helt plötsligt börjar skrika däruppe. Sara gick upp och skulle få honom att somna om. Det tog ett tag och jag gick upp för att se vad som pågick. Det visade sig att han låg och höll för öronen med händerna, precis som man gör när det är något högt ljud. Han var såpass vaken att vi kunde fråga honom om han hade ont i öronen. Det hade han inte. Nähä. Då är det väl något annat. Med napp i mun började han mummelvråla om hjälmen. Hjälmen? Sa vi. Hmmm. Nåväl, vi beslutade oss för att bära ner honom så att han fick ligga lite i soffan och sova. Men icke. Händerna för öronen. Det var bara att ta fram hans cykelhjälm och sätta på honom den. Då blev han lugn. Där satt vi i soffan hela familjen halv tio. Och Sigge hade sin cykelhjälm på sig. Sen insåg han själv att det inte gick att ligga på kudden med hjälmen på huvudet så efter en stund fick vi ta av den utan att vrålandet återkom. Mycket märkligt.

Idag har han haltat som en enbent pirat hela dagen. Konsekvent. Han verkar inte ha ont eller något. Han bara går som med ett träben.

Det har varit ett konstigt dygn.

Visst visst, en elmotorcykel i all ära. Men inget går väl upp mot den äkta varan. Morfar har den äkta varan. Och till Sigges stora lycka fick han en dag för några helger sen provsitta morfars motorcykel som han dessutom startade. Den förde ett himla liv men vår hog rider till son blev inte alls rädd utan tyckte att det var jättetufft att sitta grensle över den med morfars hjälm på skallen.





Sen var ju pappa tvungen att prova. Otur som man har så är tillhör ju inte den generationen som fick sitt mc-kort i flingpaketet. Eller vad man nu åt till frukost på stenåldern...

Lägg märke till:
1. Pappans trånande blick efter det fria livet med vinden som blåser i håret. Eller nåt.
2. Sonens Jerry Williams imitation.

Sigge och jag fördriver ofta vår gemensamma tid genom att besöka olika lekplatser i stan. Nuförtiden går lekplatsleken mest ut på att Sigge jagar hajar och krokodiler och jag är en av dem. Valrossmamman är ju inte så rolig och smidig längre då jag helst vill sitta på ett ställe och pusta. Sigge jagar på mig så gott han kan.  

Vår son är lite brådmogen. När mamma och pappa dricker kaffe så ska ju han såklart också ha. Grejen är att han faktiskt brukar gå och dricka upp våra kalla kaffeslattar i kopparna om dom glömts framme. Idag fick han eget kaffe och kröp upp i soffan hos mamma för att dricka det. Hans kaffe bestod av två droppar svart kaffe och en deciliter mjölk.

Sigge har varit lite krasslig den här veckan. Snorig och hostar. Istället för dagis har han då varit hemma med mamma och tagit det lugnt, så lugnt det nu går när man ändå vill hålla på och busa. Så idag beslutade mamma att det var stilla inomhuslek som gällde. Därför blev det kakbak och bullbak. När pappa kom hem så berättade han att bröddegen var äcklig. Inte lika god som kakdegen tydligen. Men brödet, det var fantastiskt gott. Kladdkakemuffinsen med för den delen.