Sigge och Olle

I går kväll satt Sara och jag nere i soffan och slöade framför tv:n när Sigge helt plötsligt börjar skrika däruppe. Sara gick upp och skulle få honom att somna om. Det tog ett tag och jag gick upp för att se vad som pågick. Det visade sig att han låg och höll för öronen med händerna, precis som man gör när det är något högt ljud. Han var såpass vaken att vi kunde fråga honom om han hade ont i öronen. Det hade han inte. Nähä. Då är det väl något annat. Med napp i mun började han mummelvråla om hjälmen. Hjälmen? Sa vi. Hmmm. Nåväl, vi beslutade oss för att bära ner honom så att han fick ligga lite i soffan och sova. Men icke. Händerna för öronen. Det var bara att ta fram hans cykelhjälm och sätta på honom den. Då blev han lugn. Där satt vi i soffan hela familjen halv tio. Och Sigge hade sin cykelhjälm på sig. Sen insåg han själv att det inte gick att ligga på kudden med hjälmen på huvudet så efter en stund fick vi ta av den utan att vrålandet återkom. Mycket märkligt.

Idag har han haltat som en enbent pirat hela dagen. Konsekvent. Han verkar inte ha ont eller något. Han bara går som med ett träben.

Det har varit ett konstigt dygn.