Sigge och Olle

Ibland är det faktiskt skönt att få vara lite fri. Det f-å-r man tycka. Sara lyckades ju få tag i biljetter till Bruce Springsteen på Ullevi och farfar Mats lyckades med konststycket att få tag i hotellrum även fast vi var ute i sista minuten (kallas också Tillaeus-syndromet). Malin och David var ursnälla och ställde upp och passade Sigge. Men det var inte en resa utan förhinder. In i det sista var vi osäkra på om vi skulle kunna åka. I torsdags åkte vi upp med Sigge till barnakuten eftersom han var rätt dålig. Han var inne på sin tredje sjukdomsperiod på tre veckor och nu hade både vi och han fått nog. När vi kom upp dit och dom tagit prover så fick vi stanna över natten och Sigge fick dropp. Det var rätt jobbigt att se honom ligga helt apatisk när dom stack honom och försökte få in en nål. Det tog ca två och en halv timme innnan dom lyckades och Sigge sov igenom nästan hela proceduren. Han var en sann hjälte. På fredagen så piggnade han till och vi fick komma hem. Det var i princip bara att åka hem, packa väskorna och sticka till Åhus på vinst eller förlust. Antingen så blev han bättre och vi kunde åka eller så fick vi åka hem till Malmö igen. Men peppar peppar, nu är han sitt gamla jag igen. Det gamla jaget som gör hans föräldrar helt svettiga. Vi hade ett urtrevligt dygn i Götet men det var så skönt att komma hem till den lille vildingen igen.

Konserten då? Jag som är något subjektiv men har sett honom ett par gånger, framförallt den klassiska andra kvällen på Ullevi 2003 måste säga att det här nog slog allt. Jag vet inte om Markus Larsson på Aftonbladet hörde mig när jag efter ett par låtar vände mig till Sara och vrålade "vad f-an är det som händer, det här är ju helt sjukt?!". Det var det också. Det var bättre än bäst.

        

        

[I dagsljus fungerar mobilkameran ok, men när det blir mörkt så blir bilderna sådär.]