Sigge och Olle

Så här ser det ut om man ska använda ett perspektiv sådär lite von oben. Som ni ser så är det en ganska omfattande resa som han har varit ute på. Vi måste faktiskt säga att det har varit både lite heaven och en del hell också när det gäller sonens reshumör. Första etappen till Motala var såååå rolig att Sigge ville skrika hela vägen utom sista halvtimmen då han däckade av ren utmattning. Mammas agerande i baksätet för att försöka hålla honom nöjd skulle ha resulterat i mängder av Oscars, Emmys och Guldbaggar om det hade varit på film. Vilket vi önskade att det hade varit eftersom man då skulle kunna stängt av och sagt nåt i stil med att "vilken jäkla skitfilm, den orkar vi inte titta klart på". Men nu utspelade det sig ju i verkligheten och man kan inte stänga av en gallskrikande bäbis som inte, absolut inte, vill sitta i en barnstol. Men sen ibland har han varit helnöjd och skrattat åt saker som vi inte riktigt begripit. Vi är väl inte på samma nivå än. När vi landat i Kiruna och var på väg till Kaunisvaara, lagom trötta, så gallskrek han igen. Pappa fick helt plötsligt den i efterhand briljanta idén att låta honom lyssna på mobilsignaler. Det fungerade över förväntan. När man fångat hans intresse så satte vi på Tomas Andersson Wij som mamma hade på sin telefon. Då somnade han nöjd och belåten. Om det är ett gott betyg till hr Andersson låter vi vara osagt. Nåväl, här är i alla fall en liten illustrativ bild över resan.