Sigge och Olle

Man kanske skulle passa på att sammanfatta lite såhär långt hur det känns. Att bli föräldrar liksom. Det är bra att en graviditet är nio månader för det är skönt att hinna förbereda sig för allt. Framförallt är det ju så mycket materiellt som ska fixas, papper som ska skrivas på, skickas in, fås tillbaks, korrigeras, skickas in igen. Byråkrati. Det har ibland känts som om man var Josef K. Sen kommer den där sista tiden innan dagen D. Man har levt med en deadline på i vårt fall, 23 mars. Ju närmre man kommer desto mer börjar man fundera... "jaha, tänk om vi går över tiden då, hur j-la jobbigt blir inte det, rent mentalt?". Sen är det ju en känslomässig rollercoaster hela förlossningen och även om man inte får sova på två dygn så går man på nån slags euforisk high. Efter det så är man på nån minisemester på BB/Patienthotell innan man så sakta landar i vardagen. Vilket vi har börjat göra så smått. Många besök som ska klaras av och även om det låter fånigt att det skulle vara jobbigt att få besök och dricka kaffe så är det faktiskt så. Nätterna då? Jodå, peppar peppar, ta i trä och allt det där. Än så länge så går det faktiskt riktigt bra. Sigge vaknar väl i snitt två, tre gånger och ska ha mat. Sen somnar han ganska nöjt om. Fortsätter det så här så är det kalas. Ingen kolik än m a o. Små surprisar hittills har väl varit hur inihelvete mycket man kan bajsa. Jag menar, det finns ingen ände på det. Skrika - titta i blöjan - bajs - byta - mer skrik när man byter - sitta ner - braaaaak - titta i blöjan - mer bajs - byta - mer skrika. Sådär håller det på. Ibland två eller tre gånger på en kvart. Vi får snacka om det längre fram när han är bättre på att kommunicera.